Kattbebbar!

24 April 2007 kom dessa pälsbollar in i min sons garderob. Den första kom kl 9 på morron. Svart och pytteliten.
Sen dröjde det hela dan. Framåt 14:30 var jag tvungen att rycka in... eller snarare, rycka ut! Det var bara att ta tag i en liten svanstipp som stack ut och draaaaaa... Sen kom en tass och det blev liiiite mer att ta i. Splaaaaschhhh... där segade sej nummer två ut. Stor, kraftig, brun och svart-randig.
Så som jag drog och slet, trodde jag att den knappast kunde leva. Det stackars lilla livet, men jag var mera noga med att vår Silly, mamman skulle överleva, än en kattunge. Men se på attan, Silly slickade rent den och då förstod jag att den var av segt virke... den med!
Nu var mamman fortfarande rejält tjock och hade värkar ännu.
Efter en halvtimme hade hon inte orkat föda färdigt. Då ringde jag veterinären och dom tyckte jag skulle åka in, naturligtvis. Våra katter är inte försäkrade, så det var inte min första tanke. På med gummihandskar, ta med hushållspapper och in i garderoben igen!
Mamman och jag slet. Papperet i papperskorgen och handskarna slet jag av. Här får det vara med känsla, tänkte jag och tog i.
Denna tredje unge var inte så stor som nummer två, så den kom ut relativt lätt. Liten också och svart/brun med vit och rosa nos.
Nu hade vi, Silly och jag, fått tre levande slemmiga, pälsbollar, men det verkade finnas fler kvar. Värkarna fortsatte och jag tyckte jag kände en "kula" i magen på henne.
Nu var jag så slut att jag bara skakade och tårarna rann. Jag ville inte förlora Silly och nu orkade jag inte dra ut flera ungar. Det var värre än att föda barn själv. Man är så rädd för att dra sönder dessa små, bräckliga kroppar. Man tycker det knakar och segdrar i dom små.
Den här gången fick mina barn köra in henne och barnen till Djurkliniken för hjälp. Dom kände och röntgade. Det var slut på ungar nu. Vi hade fixat det själva, Silly och jag!
Nu skulle kalaset betalas och i brådskan hade jag inte skickat med pengar. Alltså fick sonen köra två mil hem och två mil tillbaka igen med dryga tusenlappen för arvodet. Ok att det blev dyrt, men jag hade inte kunnat haft det på mitt samvete att bedöma om hon skulle klara sej.

Nu har vi tre underbara små ulltottar som springer omkring, busar, fräser, klättrar och klöser. På bilden är dom ungefär en månad och står i den ordning dom kom; Lucy, Syster och Larsson.

Lucy ser ut att bli långhårig. Hon är helt svart med blå ögon och väldigt företagsam. När hon föddes vägde hon 100 g och idag 390g. Den ska vi behålla!

Syster vägde 140 g och nu 480. Hon är störst i storlek och först med allt. Går redan på lådan och klättrar upp i sängen med hjälp av lakanet. Bred som en lagårdsvägg och absolut helt underbar. En favorit!

Larsson vägde 120 och nu 500. Han är liten men tung och väldigt försiktig. Han är så söt med vit päls runt sin rosa nos och så har han helt rosa trampdynor och en svart fläck på "knävecket" höger bak. Han är bortlovad till pappans familj.

Berättat av Eva